just nu så känns det som om allting bara står still..

mammas cellgifter har både hjälpt och inte hjälpt och hon börjar med dom igen idag.
tolv timmar ska hon vara på sjukhuset. hatar det. hatar att hon ska behöva ligga där
helt själv så länge på ett sjukhus. jag önskar att jag alltid kunde vara där med henne.

jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag vet fortfarande inte hur jag ska ta allt.
jag försöker att leva ett normalt liv utåt, men mitt inre är allt annat än normalt.

varför skulle det här hända oss? varför skulle mamma få en allvarlig cancer-art?
hade det inte räckt med en vanligare art som är lättare att bota?
vad har vi gjort för att förtjäna det här? vad kommer att hända?

frågorna är många och svaren är alldeles för få...