' 30 september 2010
Ska strax kila iväg på träning, ska bli så grymt skönt,
innebandyn är nog en stor hjälp för mig, när jag spelar
så kopplar jag bort allt annat och det behövs ibland!
Vill också bara säga tack till er som bryr sig, som stöttar oss, som hjälper
oss och som hoppas med oss, det värmer verkligen att veta att vi har så
många runt oss!
♥
' Början på vårt nya, overkliga liv. / Meidän uuden, epätodellisen elämän alku
Livet är inte som det en gång var.
Min mamma har fått cancer. En allvarlig och sällsynt cancer.
Det hela började med att hon fick stora blödningar "där nerifrån".
Vilket visade sig vara en knut i livmodern som många andra kvinnor får också.
Dom flesta är godartade och opereras ibland bort för att man ska slippa besvär bara.
Så mamma opererade bort livmodern i tron om att det bara var en godartad knut.
Det va det inte. Det visade sig att det inte alls var en godartad knut, det va cancer.
Det small till i mitt hjärta. Min mamma, cancer? Jag kunde inte förstå det.
Läkarna visste inte om dom hade fått bort det i och med operationen men sa att
det va positivt att det hade upptäckts tidigt. Så vi hade hoppet uppe.
Mamma gjorde en massa undersökningar och röntgen och snart visade det sig att
cancern hade spridit sig till lungorna. Och det va inte vilken cancer som helst, det
va ingen vanlig cancer, det va en allvarlig och sällsynt cancer.
Ända tills nu så hade jag levt ett ganska normalt liv, försökt att inte tänka på det.
Cancer är ju ändå ganska vanligt och många får hjälp och blir friska.
Men nu slog det mig att det är på allvar. Det är på riktigt och det är allvarligt.
Mamma opererades igen, den här gången i vänstra lungan för att ta bort prickarna
som va cancer. Att mamma låg på sjukhus och opererades gjorde så jävla ont i mig.
Det gjorde så jävla ont att se henne ligga där när vi kom dit. Att se alla slangar som
va i henne och allting. Men det jobbigaste va att åka därifrån, precis som första gången
hon opererades. Tårarna sprutade, jag ville inte att hon skulle ligga där själv, jag ville
vara hos henne.
Efter den operationen så hittade läkarna ännu mer "prickar" i båda lungorna.
Mamma gjorde fler undersökninar och tog fler röntgenbilder. Sen kom väntan.
Väntan på svar, väntan på hur dom skulle gå vidare med mamma.
Skulle dom ta bort resten kring livmodern så det inte skulle spridas nå mer?
Eller skulle dom operera bort det som fanns i lungorna så det inte skulle bildas mer?
Vi visste iallafall att det i lungorna inte kunde spridas vidare till någon annanstans i kroppen.
Något positivt i allt negativt.
För ungefär en vecka sen kom svaren. Mamma bad mig och min bror att komma hem till
henne så fort vi kunde för hon hade fått dåliga nyheter och ville prata med oss.
Med världens klump i magen så satte vi oss på bussen. Jag kände på mig att nånting var
så jävla fel.
Mamma berättade att det hade blivit ännu mer prickar i lungorna, att det hade blivit mer
cancer kan man säga. Så nu kan dom inte operera längre för då försvinner lungorna.
Det enda som finns nu är cellgiftsbehandling.
Eftersom att mamma har en sällsynt cancer så är chansen större att cellgifterna inte funkar,
att det inte hjälper. Jag frågade henne vad som händer om dom inte funkar och hon svarade:
- Då dör jag.
Jag grät floder. Jag gråter än. Varenda dag gråter jag. Dom orden har klistrat sig in i mitt
huvud och vill inte därifrån.
Allting är så jävla overkligt. Mamma ser frisk ut och hon känner sig inte sjuk.
Varför ska livet vara så jävla orättvist för? Varför kan inte sånt här drabba dåliga människor
istället för bra människor som inte förtjänar det? Vad har min mamma gjort för att förtjäna
det här? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Varför?
Jag hatar livet, jag hatar att det gör så här mot oss. Vi förtjänar det inte.
Min mamma är världens snällaste. Hon bryr sig om alla, hon hjälper alla.
Hon är älskad utav många och har aldrig gjort något för att förtjäna det här.
Jag vet inte vad jag ska säga, göra eller hur jag ska bete mig. Allting är så annorlunda nu.
Jag försöker att vara stark för min mammas skull och för min brors skull.
Men ibland går det inte, ibland bryter jag ihop och vill bara vakna upp ur den här mardrömmen.
Jag försöker att göra saker hela tiden för att inte bara tänka på allting men det funkar inte.
Tankar som t ex:
- Hur länge kommer mamma att leva om cellgifterna inte hjälper?
- Kommer min mamma att leva länge nog för att se mina barn växa upp?
Såna tankar, dom förstör mig. Det gör så jävla ont. Jag bryter ihop.
Jag är så jävla rädd.
Jag vet att jag inte ska tänka så, jag vet att jag ska tänka att mamma kommer bli frisk
och leva ett långt och lyckligt liv. Men tänk om, tänk om hon inte blir det då?
Jag är så jävla splittrad just nu. Det känns som om hela livet bara rasar ihop för mig.
Jag fungerar inte normalt, ingentng är som det ska längre.
Det här är inte verkligt. Sånt här händer bara andra. Jag kan inte förstå det.
Ena stunden så är det självklart att mamma kommer bli frisk, att det kommer bli bra.
Och andra stunden så tänker jag det värsta.
Varje gång jag hör ordet cancer så hugger det i mitt hjärta.
Helt plötsligt kan jag bryta ihop och gråta.
Min mamma är bara 41 år gammal. Det är ingenting. Jag fyller snart 19 och min bror
fyller snart 17. Det är inte dags nu, inte på långa vägar. Sånt här ska inte hända oss,
inte nu, inte någonsin.
Jag försöker vara stark, det gör jag. För jag vet att min mamma är stark.
Hon kommer att spöa skiten ur den här cancern, hon måste göra det.
För mamma, jag vill inte förlora dig. Jag älskar dig, det har jag alltid gjort och det kommer
jag alltid att göra. En sån relation som vi har är det få som har. Du är min bästa vän.
Du är världens bästa mamma. Ingen är bättre än dig, ingen. Jag finns här för dig, jag kommer
alltid att stå vid din sida och hjälpa dig. Vi ska klara det här, tillsammans, du, jag och daniel.
Du måste bli frisk mamma, du måste det. Lova mig det? För jag behöver dig, vi behöver dig.
Alla behöver dig. Du är bäst mamma, vi fixar det här tillsammans, oavsett vad.
Vi har inget val!
Suomeksi Michaelan sanat
Meidän uuden epätodellisen elämän alku.
Elämä ei ole mikä se kerran oli. Äitilleni on tullu syöpä. Vakava ja harvinainen syöpä.
Kaikki alkoi, kun hänelle tuli paha verenvuoto ", sieltä alhaalta". Joka osoittautui olla solmu kohdussa kuin monella muudella naisella myös. Useimmat ovat hyvänlaatuisia ja joskus leikataan pois, jotta vaivat poistuu. Joten äitiltä leikattiin kohtu siinä uskossa, että se oli vain hyvänlaatuinen solmu.
Mutta niin ei ollutkaan. Kävi ilmi, että se ei ollut suotuisa solmu, vain syöpä. Isku sydämmeeni. Äitillä, syöpä? En voinut ymmärtää sitä.
Lääkärit eivät tiennyt, jos ne oli poistanut koko syövän, mutta sanoi, että on myönteistä, että se nähtiin ja poistetiin varhaisessa vaiheessa. Joten meillä oli toivet ylhäällä.
Äiti teki paljon testejä ja kuvauksia, ja pian kävi ilmeiseksi, että syöpä oli levinnyt keuhkoihin. Ja se ei ollut mikä tahansa syöpä kun siis harvinainen ja vakava syöpälaatu.
Tähän asti olen elänyt melko normaalia elämää, yritin olla ajattelematta sitä niin paljon. Syöpä on loppujen lopuksi melko yleistä ja monet ovat saanut apua ja tullut terveeksi. Mutta nyt mieleeni juolahti, että se on tosissaan.
Se on todellinen ja se on vakava. Äiti leikattiin uudelleen, tällä kertaa vasempi keuhko ja poistettin pisteitä joka oli syöpää.Että äiti joutui sairaalaan ja leikattiin satutti minua niin paljon. Se oli niin pirun tuskallista nähdä hänen makaavan sielläkun menimme sinne. Nähdä kaikki letkut ja neulat hänessä. Mutta vaikein oli lähteä pois, kuten ensimmäisen kerran kun hänet leikattiin . Kyyneleet purkautui, enkä halunnut hänen olevan siellä yksin, halusin jäädä hänen kanssaan.
Leikkauksen jälkeen lääkärit löytyi enemmän "pisteitä" molemmissa keuhkoissa. Äiti teki lisätutkimuksia ja otti enemmän röntgenkuvia. Sitten tuli vaikea odotusaika. Odottaa vastauksia, odottaen miten ne meinaa jatkaa. Ehkä ne poistaa loput ympäröivään kudoksen, jotta se ei leviä enemmän? Vai leikkako ne kummatkin keuhkot taas niin ei muodosta enemmän? Tiesimme kuitenkin, että ne mitä oli keuhkoissa ei voi levitä mihinkään muulle kehossa.Jotain positiivista kaiken negatiivin ympärillä.
Viikon päästä tuli vastauksia. Äitini pyysi minua ja veljeni tulla hänen kotiin koska hän oli saanut huonoja uutisia ja halusi puhua meille. Kauhea ja inhottava tunne vatsassamme kun me istuimme linja-autoon. Tunsin, että jotain oli niin kauhean väärässä. Äiti kertoi, että oli tullut entistä enemmän ”pisteitä” keuhkoihin siis enemmän syöpää voi sanoa. Joten nyt he eivät voi leikkaa enää, koska sitten katoavat keuhkoihin ja nehän tarvitaan. Ainoa asia on nyt kemoterapiaa.
Koska äitilläni on harvinainen syöpä, mahdollisuudet ovat suuremmat, että solumyrkut ei toimi,että ne ei auta. Kysyin häneltä, mitä tapahtuu, jos se ei auta ja hän vastasi: - Sitten minä kuolen.
Itkin. Itken vielä. Joka päivä itken. Ne sanat jäivät minun päähän ja eivät halua lähteä pois. Kaikki on niin kauhean epätodelliata. Äiti näyttää terveeltä ja hän ei tunne oleva sairas. Miksi elämä on niin hemmetin epäreilua? Miksi ei voi tällaiset asiat tulla pahoille ihmisille eikä hyville ihmisille, jotka eivät ansaitse sitä? Mitä äitini on tehnyt ansaitakseni tämän? Mitä olen minä tehnyt ansaitakseni tämän? Miksi? Vihaan elämää, vihaan että elämä tekee tämän meille. Emme ansaitse sitä.
Äitini on maailman kiltein. Hän välittää kaikista, hän auttaa kaikkia. Hän on paljon rakastettu ja ei ole koskaan tehnyt mitään ansaitakseen tämän. En tiedä mitä sanoa, tehdä tai miten minun pitäisi käyttäytyä. Kaikki on niin erilaista nyt. Yritän olla vahva äitini tähden ja veljeni takia. Mutta joskus on, joskus hajoavat ja haluaan vain herätä tästä painajaisesta. Olen yrittänyt tehdä asioita koko ajan eikä vain ajatella kaikkea, mutta se ei toimi.
Ajatuksia, kuten:- Kuinka kauan äiti elää, jos solumyrkut ei auta? - Elääkö äitini tarpeeksi kauan nähdä minun lapseni kasvaa kun on aika? Nämä ajatukset, ne tuhoavat minut. Se sattuu niin pirun paljon. Minulla pelottaa niin paljon.
Tiedän ei pitäisi ajatella niin, tiedän pitäisi ajatella, että äiti paranee ja elää pitkän ja onnellisen elämän. Mutta mitä jos, mitä jos hän ei parane?
Olen niin kauhean hajanainen juuri nyt. Tuntuu kuin elämä vain romahtaa . En toimi normaalisti, mitään ei ole kun ennen. Tämä ei ole oikeudenmukaista. Tällainen asia tapahtuu vain toisille.
En ymmärrä sitä. Yhtenä hetkenä se on ihan selvä asia, että äiti paranee, kaikki tulee taas hyvin.Ja toinen hetki ajattelen kaikista pahinta. Aina kun kuulen sanan syöpä, niin leikkaa sydämessäni. Äkkiä voin hajota ja itkeä. En voi hengittää, minä vapisen minä huudan, lyön ja itken.
Äitini on vasta 41 vuotta. Minä olen pian 19 ja veljeni 17 vuotta, ei ole aika äitin lähteä, ei läheskään. Tällaista ei pitäisi tapahtua meille, ei nyt, ei koskaan. Yritän olla vahva, en. Sillä minä tiedän että äitini on vahva.Hän potkasee tämän paska syövän ulos , hänen on tehtävä se.
Koska äiti, en halua menettää sinua. Rakastan sinua, olen aina tehnyt, ja aina tekemään. Tällainen suhde mikä meillä on, vain harvalla on. Olet paras ystäväni. Olet maailman paras äiti. Kukaan ei ole parempi kuin sinä, ei. Olen täällä sinua varten, minä olen aina sinun puolella ja autan. Me kykenemme tämän yhdessä, sinä, minä ja Daniel.Sinun täytyy olla terve äiti, sinun on pakko. Lupaa minulle? Koska tarvitsen sinua, me tarvitsemme sinua. Me kaikki tarvitsemme sinua. Olet paras äiti, voimme tehdä tämän yhdessä, ei väliä mitä.
Meillä ei ole valinnanvaraa!
