Har nu gått 1½ vecka efter senaste cellgifterna o jag börjar känna mig "normal". Har varit mycket snäsig och irriterad de senaste dagarna och det har gått över mina nära o kära, orättvist, men förklarade det o de tog det rätt <3 men nu känns det lugnare o mycket skönare. I onsdags va det första gången jag gäspade på 1 vecka o det kändes så skönt :) Blir så speedad av kortisonet så det är obehagligt, adrenalinet flödar och man får inge ro i hjärnan och måste aktivera sig hela hela tiden men det gillas inte av organen... 15/12 är det dags för den planerade sista behandlingen o därefter en skiktröntgen. Börjar faktiskt bli lite rädd o orolig ...OM det nu visar sig att behandlingen inte gjort någon verkan blir det fruktansvärt tufft..Vill tänka positivt men har blivit så många bakslag sen diagnosen i juni så det sitter i, tänker positivt men får negativa svar..vill men vågar inte hoppas för mycket..jobbigt..

En sak till jag måste få ut från mitt bröst är att jag tycker det är mycket egendomligt och rentav nonchalant av folk som jag känt sen småbarnstiden eller senare i livet eller någon från en förening som jag varit aktiv i, i så många år ända till för ett par år sen, inte har hört av sig på något sätt alls...De flesta borde veta vid det här laget att sanningen är att jag har ena benet i graven o får se efter jul om jag kan ta upp den eller sätta ner andra benet också... Jag förstår det faktiskt inte...Jaa, jag e lite bitter o besviken för det...är det så konstigt? Är glad o tacksam över alla mail/sms/telefonsamtal/inlägg eller meddelande i Facebook och de som pratar "live" med mig o barnen men sen finns det dom som hört av sig som jag inte förväntat mig det av o det är jag glad över... mindre glad över att flera som jag förväntat mig ska göra det inte har gjort det... några som iaf skriver Jag tänker på dig men som jag förväntat mig lite mer av... Den/de som tar åt sig gör det.

DE som inte gjort det hittills vill jag inte heller, vare sig jag blir botad eller inte, att de hör av sig på något sätt alls efter jul heller, MIN åsikt.

Från cancern till något annat, Hasses hus, vårt hem, blir sakta men säkert mer klar men mycket återstår... Det har varit jobbigt när folk inte dyker upp när de sagt att de ska, hänt så många så många gånger , såå FRUSTRERANDE! Gäller såväl privatpersoner och hantverkare...Hasse jobbar i Stockholm o åker hemifrån ca 05.00 o kommer hem ca 18.00, pågår iaf till årsskiftet o jag har efter senaste operationen inte kunnat göra så mycket som jag gjorde innan.. Tär på krafterna psykiskt i samband med cancern o allt runt den som tar väldigt mycket energi från allt annat, folk  bryr sig inte...usch... ingen hjälpande hand i nöden i onödan här inte, förutom några underbara eldsjälar som verkligen bryr sig o hjälper till. Hasse har förlängt kontraktet till denna lägenhet 2 ggr redan, beräknad inflytt första gången va till sommaren o nu e det smällkalla vintern... Det man hör är, jag försöker komma då eller den dagen, ja vi kommer då eller jag ska fixa det o jag fixar det o gör det o jag ringer till den o den fixar det o nä det är inge bråttom med det......o nu sitter vi här med inflyttning till jul o huset e inte klart...Vi måste få det beboeligt till jul iaf o om det menas med att ska vi vara utan golv ja då är det så, för det primära är att få vatten o värme o avlopp till huset o slipa alla väggar så man slipper luftrörsretande slipdamm i hela huset efter inflytt. Så mycket som Hasse ställt upp för andra jämt jämt o inte fått/får något tillbaka, det är rent ut sagt för jävligt.

Ett stort tack till underbara Oscar o Martin som sett till att vi är där vi är idag! OCH ett tack till underbara Stoffe o Dennis som hjälper till o gör klart den lilla toaletten!

Päivitys

On nyt mennyt 1 ½ viikkoa viimeisen solumyrkkyhoidon jälkeen ja minusta alkaa tuntua "normaali". Olen ollut hyvin äreä ja ärtyisä viime päivinä, ja se on mennyt Hassen ja mun lasten yli, epäoikeudenmukaisuutta, mutta he ymmärtää <3, mutta nyt on olo rauhallinen ja erittäin mukava. Viime keskiviikkona oli ensimmäinen kerta, kun haukottelin yli viikossa o se tuntui niin kivalta:) kaikki kortisoonit saa minut niin levottomaksi ja koko ajan höyry päällä ja pitää jotain tehdä mutta se ei ole hyvä minun "organeille" ... 15/12 on aikamäärä lopullisessa käsittelyssä o sen jälkeen tomografia. Aloita todella olla peloissani ja huolissani ... jos se nyt näyttää, että kohtelussa ei ole ollut mitään vaikutusta, tulee jumalattoman vaikeaa .. halua ajatella myönteisesti, mutta on niin monia takaiskuja tullut diagnoosin jälkeen kun olen ajatellut positiivisesti, niin se tunne on selkärangassa...joten se on paikallaan, ajattelen positiivisesti, mutta olen saanut negatiivisiä vastauksia. .. haluan mutta en uskalla toivoa kovin paljon .. vaikeaa ..



Vielä yksi asia, joka minun täytyy saada pois sydämeltäni, mielestäni on hyvin kummallista ja jopa välinpitämättömästi ihmiset, jotka olen tuntenut lapsena jo tai myöhemmin tai joku seura, jossa olen ollut aktiivinen, niin monta vuotta, kunnes muutama vuosi sitten, ei ole ollenkaan ottanut yhteyttä... eninten pitäisi tietää nyt, että totuus on että mulla on toinen jalka haudassa ja nähdään joulun jälkeen, jos voin nostaa sen ylös tai meneekö toinenkin jalka sinne... En tajua ... Joo, olen vähän pettynyt ,onko se ihme?? "Olen iloinen o kiitollinen kaikista jotka on lähettänyt posti / sähköposti /sms / puheluita / viestejä tai ja ne  jotka puhuvatsilmä silmä vastaan minulle ja lapsille, mutta sitten on niitä, jotka ilmaisivat mielipiteensä, jota en odottanut tekevän sitä, olen tyytyväinen ... vähemmän tyytyväinen, että useat ihmiset jotka luulin että otta yhteyttä vaikka parilla sanalla ei ole tehnyt sitä ... jotkut kirjoittavat joka tapauksessa että, ajattelen sinua, mutta monelta odotin vähän enemmän ... 



Ne jotka ei ole ottanut yhteyttä minkäänlailla ei tarte joulunkaan jälkeen tehdä sitä kiitos.