Ni som läser detta inlägg har alla läst min dotters beskrivning av det ofattbara som hänt oss. Vill även dela med mig av mina egna ord samt ge alla äran att ta del av en mycket underbar persons skildring angående alla cancerdrabbades resa efter beskedet.

Hej alla, my story; Är en kvinna på 41 år som fick blödningar från underlivet i mars i år. Vid första undersökningen upptäcktes att livmodern var 9 cm o ett myom inuti 7 cm som de tog prov ifrån o som visade sig vara helt ofarlig. Livmodern och myomet opererades bort 3 veckor senare. Allt va bra…tills 2/6… Flera missade samtal samma dag när jag var med min dotter på deras utklädnadsshow i o med hennes sista år i gymnasiet. Svarade på kanske det femte samtalet efter påtryckningar från min dotter.  Det var från kvinnokliniken i Västerås som bad mig komma dit snarast möjligt, tog bussen dit . Visste att ngt var fel. Besked; att det var cancer ändå, den extremt ovanliga Leiomyosarkom. Va!? Chock!! Allt rasade... Mina barn, (en dotter på 18 år o en son på 16 år), hur ska de ta det här?

Måste här lägga in att efter att jag blev medlem i cancertjejer.se och berättade min historia där och fick en massa varma härliga välkomnanden så var det en forumsyster som skrev så här;

” Sippan! Välkommen hit! Log lite inombords när jag läste om din första reaktion: Hur ska barnen ta det här? Är det inte typiskt alla underbara morsor att först, när man själv drabbats av en tuff sjukdom, tänka på barnen.” Jag log när jag läste det.

Veckan efter beskedet, magnetröntgen buk, datortomografi buk och lungor. Besked fjärrmetastaser… cancern spridit sig till lungorna, röntgen visade 3 metastaser i varje lunga.  PET-röntgen och lungpunktion i Uppsala 1/7 och 5/7 . Ny datortomografi lungor. 16/8 operation vänster lunga i Linköping, kirurgen avlägsnade ej 3 st utan 8 st metastaser. Besked att höger lunga opereras om 3 veckor.Kvinnokliniken undersökning 7/9. Datortomografi buk och lungor 13/9. Jobbig väntan på svar… 21/9 Läkaren ringer o ber mig sitta ner, visste då att det var ngt negativt,

men min första tanke va att de kanske hittat fler i vänster lunga men den opereras igen efter höger lunga.. beskedet va helt oväntat.... De såg minst 5 metastaser igen i vänster lunga och minst 10 i höger. Blir inga fler operationer, de är för många. Cellgiftsbehandling skulle startas inom 2 veckor. Prognosen dålig men inte helt hopplös, en liten chans finns att gifterna biter på min typ av cancerceller.

Allt e så jävla overkligt, ofattbart, de måste ta mig för ngn annan, kollat i fel journaler o röntgen bilder. Jag cancer!? Nä jag känner mig inte sjuk!?

Andra stora chocken kom när jag ringde till Folksam och skulle anmäla mitt sjukdomsfall o operation mm o fick veta attjag EJ haft ngn försäkring sen november 2007!! Jag har haft den försäkringen sedan 1998 o barnen va medförsäkrade också men pga andra omständigheter har premien ej blivit betald o försäkringen annullerats...Allt brast igen..kände mig helt tom..pengar betyder inte mkt för mig men är nödvändigt för att kunna leva, men dessa pengar hade kunnat gå till mediciner o sjuktransport o min sambos dagar när han e hemma med mig, små rehabiliteringresor och jag hade gärna lagt en stor del  till hantverkare som fått min älsklings hus, vårt hem, klart o vi hade kunnat flytta in. ..uppfylla hans dröm att han får sitta på hans altan o dricka en kopp kaffe med bara kalsongerna :) Tiden o pengarna räcker inte till så mkt som vi önskar...                                                                         De som känner mig bra vet att vi varit tillsammans snart i 2 år men hade en mkt jobbig period i våras , den stora orsaken till det va alkoholen men även andra orsaker som jag vet nu, beror på att jag faktiskt hade cancer redan då, fast vi inte visste det.Nu har vi omvärderat våra liv o allt känns bättre  än någonsin o han får mig att känna mig speciell o gör mig så lycklig o jag vet att han känner likadant. Är så glad att han den 19/12 2008 vågade, som han sa själv :) komma  fram till mig på Oliver Twist. Den mest anmärkningsvärda av många förunderliga tecken sen vi träffades som pekar på att vi verkligen hör ihop är att den gången vi pratade om våra barn kom vi fram till att vi varit på BB i Västerås samma natt 1991 då min son o hans dotter föddes, helt otroligt för mig iaf. Jag älskar dig snubben min <3

Det jobbigaste av allt va att berätta för mina barn första gången om det hemska beskedet jag fått, men lika jobbigt varje gång jag fått nya negativa besked, men, är glad att jag varit öppen med allt från början både för de o alla andra i min närhet. Det jobbigaste i mitt liv ,var att berätta om min o deras fars skilsmässa  2008 efter 18 år o detta va lika fruktansvärt. (där va alkoholen också inblandad i stora grad, har fått en stor tagg i hjärtat för alkoholen men numera använder jag det förståndigt o skulle det bli återfall någon gång väljer jag att bli nykterist, inget är värt de problem som alkoholen kan föra med sig för t ex mig som inte har kunnat hantera den delvis pga min kroniska depression o användandet av piller,  har alkoholism i släkten också som vållat o vållar skada än, en fruktansvärd sjukdom) .

Jag hoppas innerligt att detta är min sista "kamp" i livet som omringats av mkt lidande på olika sätt sedan ungdomen, men även mkt glädje! !! ,         för att få balans o chansen till att må bra o leva ett drägligt liv. Min syn på livet har förändrats mycket på ca 2år, särskilt det sista halvåret.. Jag vill tacka min älskade bror Jari som tog över allt jobb med vår mamma o hennes Alzheimers när jag "gick in i väggen" för ca 1 ½ år sen o inte orkade mer. Du är guld värd! vet hur jobbigt det kan vara! <3

Var på min första behandling förra onsdagen, allt gick bra men blir väl mer påtagligt o kännbart nu på onsdag då det blir 2 olika cellgifter för de säger att från o med då så vet man hur man kommer att må under hela behandlingstiden, som nuvarande är ca 9 veckor beroende på hur jag mår. En sanslös mängd 2 olika slags tabletter "mot illamående" ( får ta upp emot 7 st per dag vid behov) o därtill förbannat mycket med kortison som jag ska börja med i morgon, så jag som redan är "uppsvälld" blir ännu mer uppsvälld men det är bara fler smällar man får ta... samt 3 sprutor för benmärgen så den producerar fler vita blodkroppar. Tack Sverige för att det finns högkostnadskort! Bara en av sprutorna kostar 12600kr! Därtill allt annat.

Tid för perukutprovning snarast för håret tappar jag tydligen helt om 2-3 veckor… har avbokat tiden 2 ggr, är inte riktigt redo för det än.. Min faster sa så här till mig; När giftet droppar in i dig via blodet så tänk varje droppe som en soldat som ska in o dräpa de elaka cancercellerna en efter en... Det gjorde jag o kommer att göra varje gång o tro o hoppas.

<3 En dag i sänder<3

*************************************************************************************************************

****************************************************************************************************************

 

Landet Cannorlunda skapades av Skräppan, en forumängel i Cancertjejer.se, som tyvärr inte längre finns ibland oss . Hon hade en fantastisk förmåga att skriva. Hennes ord ger en bild av mina och många andras känslor och tankar och allas olika hållplatser och resor efter cancerbeskedet. Hoppas ingen misstycker att jag använder hennes ord för att bearbeta det som jag befinner mig i just nu.

Det mesta av texten är citerad Skräppan, för hon kunde verkligen beskriva allt så väl. Är så tacksam att jag fick ett tips från en forumsyster om denna målande beskrivning av det jag själv går igenom just nu.

Ha inte bråttom när du skall läsa ,annars är det ingen mening att läsa det  överhuvudtaget.

Landet Cannorlunda ”Att komma in i Cannorlunda för första gången är en omtumlande upplevelse. Man kastas in, vaknar upp och vet inte var man är. Man har ingen karta eller kompass och känner sig vilsen. Om man väljer att dela sin upplevelse med någon annan som är medborgare, via cancertjejer eller på annat sätt, så får man en arm runt sin midja och en medvandrare som säger; "Vi letar stigar tillsammans du och jag". Då blir vandringen inte lika svår och inte lika farlig.

Om man befinner sig utanför muren till Cannorlunda är det inte så lätt att förstå vad som sker eller hur det är i vårt land, vår värld. Utanför muren finns alla våra vänner, våra barn, vår familj, sjukvårdspersonalen och alla andra. En del står alldeles intill muren och gråter förtvivlat över att inte kunna dela vårt liv på insidan, en del har mer distans och en del vill inte ens komma nära utan skyggar i rädsla för murarna och vad som kan finnas innanför.

Det finns bara ett sätt att kika in i Cannorlunda och det är genom de låsta portarnas nyckelhål. Det finns ett antal nyckelhål och man kan se mycket genom ett sådant om man är intresserad. Man kan se Tiltens filt i fridens glänta och hur vi sitter där o skrattar tillsammans. Man kan se hoppets fyrtorn och hur vi står uppe på balkongen i vinden och blickar utåt. Man kan se cytostaticaträskets dyiga mark och hur vi håller på att sjunka ner i biverkningarna. Man kan se dödsskuggans dal och hur någon närmar sig den. Man kan se regressens kulle och vår vandring uppför stigarna på kullens gröna vackra sidor. Ja man kan se mycket av Cannorlundas alla platser. Vackra och hemska platser.

I kanten av Cannorlunda finns ett gränsland. Det är gränsen till den värld vi befann oss i innan vi kastades in i Cannorlunda. Gränslandet är ett kalhygge, som alla gränsland i skogsbygd, och dimman ligger tät. Man kan inte se in i världen utanför ordentligt men ibland lättar dimman lite och man får en glimt av den gamla världen. Det känns overkligt och främmande. Man är inte längre helt hemma i den världen och det ger en känsla av utanförskap som är ledsam och obehaglig. Men man ska aldrig glömma att det man ser genom ett nyckelhål bara är en liten flik av sanningen. Man ser bara en liten vinkel och inte allt det som finns runtom och bredvid. Därför kan de som befinner sig på utsidan av muren aldrig riktigt förstå utan bara ana den verklighet vi befinner oss i inne i Cannorlunda.

I landet Cannorlunda finns det ett fyrtorn som lyser upp nästan hela landet. Vi som vistas i Cannorlunda tillbringar mycket tid längst uppe i tornet. Där har man en vidsträckt utsikt och kan se stigar och vägar i landet klart och tydligt. Ibland är det tungt att ta sig upp för alla trapporna och ibland tar vi hissen och kommer upp till toppen med ilfart. Men upp måste vi, vi kan inte leva utan hoppets fyrtorns utsikt och friska luft, vinden som milt smeker vår kind och fåglarna som flyger fritt omkring oss. Ibland rutchar man ner ur fyrtornet och hamnar i förtvivlans hav och ror vilse i tröstlöshetens dimbankar, men fyrtornet sticker upp ur dimman och på något sätt hoppar vi alltid tillbaka dit för vem kan leva utan hopp!

Fridens glänta är en vacker plats. Den är omgiven av den stora mörka skogen men i gläntan är det ljust och stilla. Glädjens källa ligger mitt i gläntan och från glädjens källa rinner tröstens bäck och slingrar sig vidare ut till alla ställen i Cannorlunda där tröst och glädje behövs. I gläntan kan man få lite lugn och ro, själv eller tillsammans med andra. Gräset är så grönt och fåglarna kvittrar sina vackra sånger. Solen skiner och skuggan under träden är så ljuvlig. Där får vi bre ut våra filtar och lägga oss ner en stund och hämta kraft.

I Cannorlunda finns det en vacker grön kulle som syns lång väg och från alla dunkla vinklar och vrår av landet. Det är regressens kulle. Den sitter ihop med botens berg, som är en stor bergskedja som sträcker dig in i den vanliga världen. Regressens kulle är vår mellanstation till botens berg dit vi alla hoppas och vill komma. Men även att komma så långt som till kullen och få vila ut några år med regress och en kropp som återhämtar sig är fantastiskt och stort och något vi vill.

Här i Cannorlunda får vi besked av alla de slag. Jag har tidigare skrivit om cancerbeskedets bottenläsa gruvschakt, som handlar om det där första beskedet och den fasans chock som då drabbar oss. Efter att ha fått detta besked börjar vi ju vår vandring genom Cannorlunda. Vi vandrar över underbart vackra ljunghedar, korsar strida iskalla strömmar som vi tror vi ska drunkna i, vi vilar på Tiltens filt en stund i Fridens glänta, sen klättrar vi upp i hoppets fyrtorn och ser på utsikten mot både botens berg och regressens kulle.

Större delen av tiden vandrar vi dock nere på ljunghedarna på små smala slingriga stigar. Vi möts och följs åt ett tag för att sedan vandra ensamma igen. Titt som tätt kommer vi till vägskäl där stigen delar sig åt två eller flera håll. Det kan vara en röntgenundersökning, ett provsvar, en operation med åtföljande PAD, en utvärdering av om cytostatican hjälper osv. Svaret på beskedet avgör ju vilken stig vi ska fortsätta på och när vi väl vet det hittar vi efter ett tag hur vi ska gå utan att snava även om det är en väg vi inte önskade.

I en del av Cannorlunda finns misströstans dal som ligger vid foten av fyrtornet som en djup ravin med flera issjöar i. När man befinner sig allra djupast och längst in i misströstans dal, i en sjukhussäng eller hemma i sin egen säng, eller kanske hopkrupen under en filt i ett hörn någonstans, så är det så svårt att se något hopp. När biverkningar och behandlingar tar bort all livskraft och man knappt längre vill leva och bara kan tänka på hur man mår till sin kropp så tenderar mörkret att ta över. Fast nere i misströstans dal finns det tusentals periskop. Alla leder upp till plattformen Hoppets fyrtorn, för utan hopp kan vi inte leva. De är så många för att man inte ska behöva mer än vrida på sitt huvud för att hitta ett periskop.

Runt landet Cannorlunda finns det en stor och mycket hög mur. Det går inte att se över, klättra upp på, se igenom eller komma förbi. Det finns bara ett ställe som vi som tillhör Cannorlundamedborgarna kan korsa muren och det är via bergskedjan, botens berg. Den går högt över muren och ut i den vanliga världen. På den kan systrar som fått friskbesked vandra lite fram o tillbaka. Ibland får man vandra in i Cannorlunda igen på grund av återfall, ibland gör rädslan för återfall att man vandrar lite fram o tillbaka och ibland gör man bara ett litet besök för att sitta en stund på en filt i fridens glänta och stötta sina fortfarande sjuka medsystrar. Men denna bergskedja är bara vandringsbar för de som en gång tillhört Cannorlundafolket.

Fridens glänta ligger så vackert mellan lummiga björkar och med en porlande bäck. Solen strilar ner mellan träden och koltrasten sjunger sin vackra sång. Mellan träden ligger Tiltens filt utbredd och väntar på oss. Tilten är också en forumängel som inte längre lever. Ett av hennes inlägg innan hon dog var om att hon bredde ut en filt där vi skulle sitta tillsammans. Så fridens glänta är en plats för nuet. En plats att andas ut på och vila sitt huvud från alla bekymmer.

I Cannorlunda finns det en dal som ligger ganska mitt i landet. Man kan se den från alla sidor och alla platser i Cannorlunda. Alla som vistas i landet är medvetna om att dalen finns där men förhåller sig ganska olika till den. En del pratar mycket om den, andra skyggar undan, åter andra fruktar dalen medan andra går fram till kanten och kikar in lite försiktigt. Hur är då denna dal, vågar vi närma oss den? Ja vi måste ju alla göra det förr eller senare. Dödsskuggans dal syns på långt håll och man hör fågelsång och ser de gröna vackra mjuka slänterna som sakta och mjukt sänker sig ner i dalen. Första delen av dalen är gräsbevuxen med vackra träd som skuggar, fåglarna sjunger i träden och en stilla bris blåser. Vägen är bred och man kan vandra många i bredd, tillsammans hållande varandras händer. Här kan vi fortfarande följas åt, den som ska dö och de hon orkar och vill ha med sig i början av vandringen mot slutet av detta kända liv, döden, början på ett annat liv?

Vägen smalnar allt mer ju mer de fysiska symtomen på sjukdomen tilltar. Orken tryter och omgivningen blir inte längre lika viktig. Kontakter klipps av utifrån och inåt, färre och färre personer finns nu kvar på stigen. Hörsel och känsel blir viktigare och annat backar undan i bakgrunden. Orken för att prata minskar, men en hand som stryker kinden blir viktig, likaså att vara smärtfri. Hunger och törst avtar och stigen smalnar alltmer. Men det är inte mörkt utan längst fram lyser ett varmt sken och det är liksom en slöja, ett draperi längst in i dalen. Stigen är nu för smal för fler än en person och man får gå den sista biten utan de man hittills haft med sig. Orkar man inte gå själv tror jag man blir buren av Gud, men där börjar kanske våra bilder skilja sig åt. Ingen av oss vet ju hur den sista biten är förrän det är vår tur att vandra den, men vi kan tro eller gissa hur det kan vara. Jag tror att dödskuggans dal inte är en plats att vara rädd för utan vi får bekanta oss med den i lugn och ro eftersom vi alla en gång ska dit. Innan dess får vi kanske följa någon syster en bit på vägen ner.Tankar och känslor om döden berikar mitt liv och hjälper mig att leva mer fullödigt och helt.

Att leva i Cannorlunda blir så småningom vardag. Cannorlundas inland är täckt av en stor blommande ljunghed, vardagslivets doftande ljunghed, där man tillbringar mycket av sin tid. Dagarna rullar på, den ena den andra lik och långa tider glömmer man att man är cancersjuk. Ljungheden sträcker sig framför en i en oändlig böljande matta. Man vandrar dag efter dag i en stilla fridfull lunk. Dödsskuggans dal syns långt där borta i fjärran, likaså regressens kulle, botens berg och hoppets fyrtorn. Men idag och de flesta dagar är det vardag. Man funderar inte så mycket på om man är på väg till det ena eller det andra stället. Man vandrar sakta, sakta framåt beroende på sin ork.

Men så plötsligt bryts hedlandskapet av en liten spegelblank iskall sjö, insiktens sjö. Man kanske går förbi en spegel och ser cortisonrunda kinder och flintskalle. Då drabbar insikten som ett klubbslag, har jag cancer, hur gick det till, är detta verkligt??

Ibland snubblar man ner i väntans kvalfyllda ravin, ett avskyvärt ställe där ingen vill vara. Att vänta på besked, att inte veta, inte kunna se framåt och planera. Bara denna olidliga väntan. Man vet att andra kanske redan vet svaret på röntgen eller vad man nu väntar på, men de har inte berättat. Det kan göra en så arg och upprörd. Det gäller ju min kropp, jag vill ha besked, det är jag som lider av väntan. Väntans kvalfyllda ravin är en avskyvärd plats, särskilt som den ligger alldeles nära misströstans dal där man så lätt hamnar. Man känner hur ledsenheten och tårarna tar över. Botens berg är inte inom räckhåll utan dödskuggans dal kommer närmre. Man misströstar om att någonsin få ett bättre liv och tanken på att lämna alla man älskar nästan kväver en. Men det går inte i längden att leva i den ledsenheten och insikten. Utan hopp kan man inte leva!

Man får sina besked, anpassar sig till resultatet, kliver upp ur ravinen igen och vardagen tar vid. Ljungens doft omsluter en åter och dagarna glider sakta förbi. Man vandrar stilla framåt utan att tänka så mycket på att man är sjuk. Man kan åter njuta av doften av ljungblommor, surret av de flitiga bina som samlar honung, vinden som viskar sin ljuva melodi om att livet trots allt är vackert, dag för dag. När inte oro, illamående, trötthet, smärta och rädsla får tillträde utan livet faktiskt är vackert och riktigt uthärdligt, en dag i taget.

Kartan över Cannorlunda är genomkorsad av olika stigar och vägar. Vissa stigar går snabbt igenom och besöker bara vissa platser, andra slingrar sig fram överallt och slutar i dödsskuggans dal. Alla vi systrar har vår egen stig som berättar vårt egen livsberättelse.

Den bästa berättelsen är den stig som går via diagnosbesked, operation, cytostaticaträskets dyiga sankmarker, strålning och sedan direkt till botens berg och sakta sakta ut ur Cannorlunda. Kanske för att göra små visiter via forumet eller när återfallsrädslan sätter in. Detta är guldberättelser och jag önskar att alla stigar i Cannorlunda såg ut så.

Andra stigar går kanske via operation, cytostaticaträsk, strålning till regressens kulle. Där får man vila ut ett antal år eller så innan återfall eller metastaser. Nya behandlingar och i bästa fall ny regress men förr eller senare vandrar man åter fram på ljungheden och lever ett gott liv men med cancer. Till sist vandrar man fram till dödsskuggans dal och den sista delen av livsvandringen.

För några är cancern från början omöjlig att behandla och vandringen i Cannorlunda börjar i stort kaos. Man hittar inga stigar eller vägar, man hittar inte hoppets fyrtorn eller fridens glänta. Så småningom, kanske med lite hjälp, hittar man stigarna och kan vila lite på filten i gläntan, uppleva lite tröst och glädje, hitta upp i hoppets fyrtorn för de förhoppningar som är realistiska i denna situation, man vandrar på ljungheden och möter andra medvandrare. Stigarna går parallellt ett tag och man kan trösta och ha roligt tillsammans. Sen går stigen så sakteliga fram till dödsskuggans dal och livets avslut här på denna jord.

Ja berättelserna och stigarna är lika många som medborgarna i Cannorlunda. Varje stig är stenig och oerhört svår men även vacker. Framförallt när vi systrar i Cannorlunda gör sällskap och delar glädje och sorg som vi gör på forumet.

Ibland när man vistats ett tag i Cannorlunda kan alla tankar och känslor, symtom och biverkningar, trötthet och sömnbrist, rollförluster och isolering, väntan på besked och sysslolöshet och mycket annat göra att man hamnar i deppighetens labyrint. Denna labyrint är ingen trevlig plats. Man tappar lust och ork, isolerar sig mer och mer. Det blir en ond cirkel där inget känns roligt längre. Det kan bero på cytostaticabiverkan likaväl som på att livet helt enkelt gör för ont ibland eller på ren och skär tristess och ensamhet. Ja, som vanligt olika för alla som hamnar här. Men en labyrint är inte så lätt att ta sig ur utan hjälp. Vi kan sörja så många olika saker i livet. Helt naturligt om vi nämner ordet sorg tänker de flesta på sorg vid dödsfall. Men sorg kan ju vara så mycket annat. Ett barn som flyttar hemifrån, ett husdjur som dör, förlust av hälsa, ett sprucket äktenskap, förlust av arbete, brist på kärlek.......ja listan kan göras oändligt lång. Men all sorg, liten som stor, har sin gång och måste få ta sin tid. Ibland kapslar vi in sorgen och då poppar den upp senare i livet, kanske när vi får ny sorg. Alla systrar på forumet har en gemensam sorg, förlusten av hälsan.

Plötsligt hinner sorgen ifatt en. Man lever som i en berg-och-dalbana. Det handlar inte alls om prognos eller sjukdomsförlopp eller logik, det är känslor som jag inte rår över och som gungar runt hela min världsbild. Bilden av mig som den starka som alltid klarar allt. Jag får lov att vara trött och säga att jag inte vill prata i telefon, jag får vara ledsen och gråta, jag får strunta i o diska eller dammsuga, jag får vara apatisk och ”bara vara”. För det är så mycket andra jobbiga saker jag måste göra som jag inte vill.För jag är inte alltid stark, utan svag. Så är det för mig just nu.” 

Skräppans ord men även mina.

Jag kände inte dig och blev medlem efter din bortgång men dina ord betyder otroligt mycket för mig. Vila i frid.

Sippan -69, sambo, dotter o son -91 och -93.För

storad livmoder med myom. Svar neg. Op bort livmoder med myom april. Diagnos Leiomyosarkom juni. Fjärrmetastaser båda lungor. Op vä lunga augusti. Fler metastaser. Inga fler lung-op. Första cellgiftsbehandlingscykeln av 3 startades 6/10.

Underbar sång med Björn Skifs

Kärlekssång eller psalm eller kämparsång, kan tolkas på sitt eget sätt

http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ <3