det är så svårt.

ena dagen så känns allting helt normalt. det känns som om att vi lever ett normalt
liv, att alla är friska och ja, att vi har ett såkallat normalt liv.
vi bygger hus, vi jobbar,  vi idrottar, vi festar, vi umgås med varandra, vänner och släkt,
vi har det bra och framtiden är ljus.

och andra dagen så slår det till. det är inte alls ett normalt liv vi lever. det är långt
ifrån normalt. även om det kanske inte syns på oss på utsidan, så lever vi i ett helvete.
mamma har faktiskt cancer, en svår cancer. framtiden kanske inte alls
är ljus. vi kanske inte ens har en lång framtid tillsammans..

jag vet, jag ska inte tänka så och jag vill inte tänka så. men man gör det ändå.
för tänk om..

jag hoppas utav hela mitt hjärta att allt det här, mammas cancer och allt annat dåligt
i våra liv ska försvinna. jag hoppas att det bara ska bli bättre och bättre.

men det jag tror att jag ville komma fram till med det här är att det är så otroligt svårt
att veta vad man ska känna, tro eller hur man ska bete sig.

en del av mig vill bara gräva ner sig och gråta dag ut och dag in.
en del av mig vill vara starkast utav alla för min familjs skull och speciellt för min brors skull.
en del av mig vill vara med mamma varenda sekund, utifall att vi inte har så lång tid kvar..
en del av mig vill leva normalt, bara vara sig själv och göra allt som en 19årig tjej gör.

det är så jävla svårt. det gör så jävla ont.

jag vill ha svar. jag vill inte vara ovetandes om vår framtid.

jag vill att min mamma ska bli frisk nu,
så vi kan leva ett långt och lyckligt liv tillsammans.